Senaste:
"Do you wanna know why I’m so serious? Beacause I don’t like you and you just keep on ruine my days by spill things over me. You're so clumsy” skrek jag åt honom.
Niall blev tyst i några sekunder.
"Wait.. you did this on purpose, didn't you?" sa jag och tittade honom rakt i ögonen.
"Maybe.."
_____________________________________________________________________________________

”You're so stupid” sa jag och mina läppar förvandlades till ett léende. Det här kanske var lite roligt ändå. Och den här gången var det ju bara vatten han hällde över mig. Det var ju inte så farligt.
”You have a beautiful smile, you should smile more often” sa han.
Jag rodnade.
”I just have a huge problem with boys like you, famous boys. Thats why I have been a little angry” sa jag.
”Can we maybe take a walk so you can explain better, I wanna know what the problem is” sa Niall.
Han tog tag i mina arm och drog iväg mig. Vi började gå längs med sjön och jag försökte förklara för honom så bra jag bara kunde.
”You’re famous, you think you’re better, prettier and worth more than everybody else, I can’t handle that. It’s just pisses me off” började jag. Niall avbröt mig snabbt.
”No, no no. Why are you saying that? No one of us in the band is like you just explained”
”You seem to be like that” sa jag och tittade ner i marken.
”I think you should come to our apartment and meet all the boys, you need to get a different opinion of them” sa han och log mot mig. Jag log tillbaka.
”Why can’t you come over tonight? I think you're really gonna like them”
Det skulle säkert kännas konstigt att komma hem till dom. Men det var väl värt ett försök, dom kanske inte var som jag trodde att dom var. Jag kanske inte borde ha dömt dom så snabbt eftersom att jag inte kände dom.
"Yeah, sure. You can call me later" sa jag.
"Your number?" sa han och tog fram en penna från sin ficka.
Jag fnittrade och skrev ner numret på en lapp som jag sedan gav till honom.
"Thank you, but I need to go now. See you later" sa han. Han log mot mig och började sedan gå därifrån.
Jag hade inget bättre för mig så jag började också gå tillbaka till hotellet.
Jag låste upp dörren till vårt rum och gick in.
”Mamma, pappa?” ropade jag och väntade på svar.
Det gick några sekunder utan att någon svarade, så jag antog att dom gått ner för att äta frukost i hotellrestaurangen. Men jag bestämde mig ändå för att smsa och fråga vart dom var.
”Jag är i hotellrummet. Vart är ni?” skrev jag och skickade det till mamma. Jag styrde stegen mot mitt sovrum och innan jag ens hunnit komma halvvägs till mitt rum började mobilen ringa. Jag trodde först att det var Niall så jag tittade snabbt på skrämen. Jag blev besviken när jag såg att det stod "Mamma".
"Hallå?" svarade jag.
"Hej, gumman. Det är mamma. Vi gick ner till hotellrestaurangen för att äta frukost" svarade hon.
”Som jag trodde” konstaterade jag.
”Vill du komma hit? Du åt ju ingenting i morse” fråga hon.
”Jag klarar mig, mamma. Jag är 17 år och kan faktiskt sköta mig själv" sa jag lite irriterat.
"Men lilla gumman..." började hon men jag avbröt henne.
"Jag är inte liten längre, du måste förstå det. Ät i lugn och ro och gör sedan vad ni vill. Tänk inte på mig"
"Okej.. hejdå" sa hon med en besviken röst.
Mamma har alltid varit överbeskyddande. Jag är hennes enda barn så det kanske är därför.
Under samtalet hade jag gått in i mitt sovrum och satt mig på sängen. Jag la mobilen bredvid mig och tog min dator från nattduksbordet. Jag loggade in på Twitter och såg att Niall nyss hade twittrat.
_____________________________________________________________________________________
Hallå? Vart tog alla kommentarer vägen? :(